Frans Wachtmeister
Biographie
Frans Wachtmeister (1993) vit à Tokyo depuis dix ans, où il a étudié l’histoire de l’art et le japonais. Son premier roman, Territoriella Anspråk, a paru en 2023 et lui a valu plusieurs nominations à des prix littéraires, ainsi que la bourse Lily et Tage Fridh. Förlorad mark est son deuxième roman.
Livre nominé : Förlorad mark (Lost Ground)
Résumé
La vie s’est enlisée pour le personnage principal du dernier roman de Frans Wachtmeister. Sa petite amie japonaise l’a quitté et, lorsqu’il finit par perdre son emploi de chasseur de têtes, il se prépare à tirer le rideau. Aux côtés d’un sculpteur de Bouddhas en déclin, il mène une existence dans les marges obscures de Tokyo, oscillant entre l’acceptation de son destin et la lutte contre celui-ci. Son Japon se rétrécit, devient hostile et finit par le pousser à une ultime tentative désespérée pour retrouver la faveur qu’il a perdue. Avec un regard cynique aussi bien sur l’Asie que sur son continent d’origine, l’Europe, Frans Wachtmeister aborde, depuis un point de vue européen, les thèmes de l’identité, du regret et de la culpabilité, tout en proposant une réflexion sur la géographie de l’amour à l’ère de la mondialisation.
Marie Pettersson (Ellerstroms)
marie@ellerstroms.se
+46 (0)735 21 06 54
Extraits
Sista dagen på arbetsåret. Semesterförväntningarna gick nästan att ta på i tunnelbanan. Själv hade jag ont i magen. När jag bytte linje fick jag göra våld på mig för att inte vända och åka hem igen.
Vid Shibuya Station trycktes jag våldsamt in i vagnen. Trots de stundande helgledigheterna var det lika trångt som vanligt. Skolorna hade fortfarande öppet och flera skolflickor i uniform stod utspridda i vagnen, två av dem intill mig, med sina ännu ej utslagna kroppar tätt tryckta mot min. Det var outhärdligt.
Tunnelbanevagnen var full av reklam. Fram tills igår hade de annonserat om en förestående utställning med buddhaskulpturer, vilket hade varit trevligt att titta på under pendlingstimmarna, men under natten hade skyltningen ersatts med reklam för hårborttagning. Den nya aktören förde en aggressiv kampanj för sin helkroppsbehandling och besudlade både taket och väggarna med affischer på en androidliknande modell av obestämbar etnicitet och ben som var absolut hårfria. En ny kropp för en ny tid. Skolflickorna beundrade henne hänfört.
I rulltrappan upp från perrongen sprang jag på Yoko från motivationskursen. Vi bodde alltså längs samma tåglinje. Vi slog följe mot kontoret och småpratade så som jag tror är brukligt kollegor emellan. Min anmärkning att man hade bytt en slätrakad Buddha mot en slätrakad kvinna verkade roa henne oerhört. Årets sista dag var casual Friday, Yoko bar jeans och svarta Nikes. Inte riktigt rätt på Ways, men hon skulle snart lära sig. Vårt samtal ledde naturligt in på planerna inför nyårshelgen. Yoko skulle till Niseko för att åka skidor. Redan samma kväll gick flyget från Haneda. Jag sade att det lät trevligt, och funderade på vad jag skulle svara om hon frågade vad jag skulle hitta på. Det gjorde hon inte. Däremot ruvade hon på andra frågor.
– Jag förstår att det kanske är lite ofint att fråga, viska-de Yoko när vi trängde in oss i hissen till kontoret, men jag hörde att du skulle bli uppsagd. Och att det var därför du var med på kursen. Är det sant?
Hissdörrarna stängdes. Det var då fan. Först Genzo, och nu Yoko. Kände hela firman till att jag höll på att få sparken? Mina usla resultat hade nog inte undgått någon, sådana var offentliga handlingar på Ways Recruiting, men att jag skulle bli uppsagd, det var väl ändå konfidentiellt?
– Jag har fått en andra chans, svarade jag precis som jag hade svarat Genzo.
– Det går säkert bra. Det går väl upp och ned för alla i det här yrket, tröstade Yoko, antagligen för att lugna sig själv.
I själva verket hade jag inga ursäkter. Företaget visade bättre resultat än någonsin, hade hon inte märkt det? Personliga rekord sprängdes varje dag, champagne delades ut till höger och vänster av en salig Travolta. AI-revolutionen stod för dörren, och den låga yenen hade lett till ett enormt uppsving för den japanska exportsektorn, där våra bästa kunder råkade befinna sig. Ways formligen tröskade in pengar. Det var i princip bara jag som inte hade sålt någonting det senaste kvartalet.
Hissen accelererade i det inglasade schaktet. Ett lätt tryck över maggropen. Mild yrsel igen. Människorna nere på entréplan blev mindre och mindre och försvann bakom ett myller av järnbalkar. Jag svalde saliv och trevade efter träräcket. Detta rännande upp och ned skulle ta död på mig en vacker dag.
– Det löser sig. I Japan kan man ändå inte bara sparka folk hur som helst. Jag har jobbat på advokatkontor.
Ahh, oskyldiga barn. Så mycket hon hade kvar att lära. Ways förfogade över en hel arsenal med vapen de kunde ta till om det behövdes. Vad de brukade göra när de vanliga påtryckningsmetoderna inte fungerade avstod jag dock från att berätta. Det var trots allt bara Yokos andra vecka.
Innanför entrédörrarna skildes vi åt. För att vara vårt första möte var Yokos farväl mycket ömt. Jag måste ha gjort ett skakigt intryck, för hon verkade tro att jag inte skulle komma tillbaka efter semestern (för övrigt en helt befogad misstanke, vore det inte för problematiken kring mitt visum).
Vilken rättfram och ambitiös tjej ändå, sade jag mig när jag gick mot mitt skrivbord. Sådana karaktärsdrag belönades rikligt på Ways Recruiting. Hennes karriär skulle bli raketsnabb. Och så kvickt och oförväget hon hade närmat sig mig. En riktig säljare. Som nyanställd sökte hon säkert en mentorsfigur bland oss äldre. Kanske till och med mer än så. Sexuellt umgänge mellan de anställda hörde absolut inte till ovanligheterna på Ways Recruiting. Japanskorna i administrationen var mer eller mindre till för det. Väl vid mitt skrivbord kontemplerade jag möjligheten att inleda ett sådant förhållande med Yoko. Erfaren–oerfaren, äldre– yngre, utlänning–japanska; maktstrukturen var definitivt till min fördel. Jag såg framför mig spontana avsugningar i städskrubben, förtrollade taxiresor efter jobbet till nattöppna Ducasse eller Nobu i Akasaka. Sedan erinrade jag mig var jag befann mig. Tre månader kvar. Klockan tickade. Tick tack, tick tack. Jag hade ingen tid för relationer.
Men kanske desto mer avgörande; jag hade ingen lust.
Resten av förmiddagen tillbringade jag i ett alltmer uppgivet tillstånd. Min inkorg var full av svarsmail från ett massutskick som jag hade gjort under gårdagskvällen, där jag informerat fyratusen abonnenter om den förträffliga tjänsten på Masuda Steel. I min iver att få gå hem hade jag dock glömt att klicka bort utländska nationaliteter från mottagarlistan (seniorerna hade jag dock sett till att exkludera den här gången), och nittio procent av svaren hade kommit från arbetslösa indier. Den ekonomiska tillväxten till trots verkade Gandhis och curryns rike hysa rentav oändliga volymer av icke-anställningsbara ingenjörer som drömde om en framtid utomlands. Deras utsikter såg dystra ut. I varje fall i Japan. Här var indierna nästan mindre gångbara än seniorerna. De senare talade åtminstone japanska.
Eftermiddagen blev något bättre. De flesta av mina kollegor gick hem tidigt, och jag fick gjort lite saker inför långhelgen. En rekryterare måste alltid tänka på morgondagen, och helger var till för att sourca. Jag förberedde mig med tidsinställda massutskick och annonser, och fick iväg ett hundratal personliga meddelanden till olika kontakter på LinkedIn.
Precis när jag skulle gå hem ringde Tanaka. Han ville veta hur det hade gått med Masuda Steel. Det hade inte förflutit mer än tjugofyra timmar sedan vi hade talats vid senast. Mannen var verkligen desperat. Han stal tjugo minuter av min tid och beklagade sig över hur diskriminerad han blev av alla arbetsgivare och rekryterare där ute. Enligt god sed lovade jag att lägga in ett gott ord för honom hos Masuda Steel. Som om det skulle hjälpa. Lilla jag skulle inte kunna ändra tingens ordning.
Extrait traduit par Elizabeth Clark Wessel
The last work day of the year. The holiday excitement was almost palpable on the underground. As for me, my stomach hurt. When I changed trains, it took every bit of my will not to turn back and head home again.
At Shibuya, I was shoved violently into the carriage. Despite the approaching holidays, it was as crowded as always. Schools were still open, and several schoolgirls in uniform were scattered throughout the carriage, two standing right next to me, their undeveloped bodies pressed tightly against mine. It was unbearable.
The carriage was plastered in advertisements. Up until yesterday, they’d all been about an upcoming exhibition of Buddha sculptures, and pleasant to look at during my commute, but during the night those signs had been replaced with hair-removal ads. This new advertiser was running an aggressive campaign for a full-body treatment and had covered both ceiling and walls with posters of an android-like model of indeterminate ethnicity whose legs were completely hairless. A new body for a new age. The schoolgirls stared at her raptly.
On the up escalator from the platform, I bumped into Yoko from the sales course. We lived along the same train line. We walked together to the office making small talk, as I suppose one does with one’s colleagues. My observation that they had replaced a smooth-shaven Buddha with a smooth-shaven woman seemed to amuse her enormously. The last day of the year was a casual Friday. Yoko was wearing jeans and black Nikes. Not quite right for Ways, but she’d learn soon enough. Our conversation naturally led to our plans for the New Year holiday. Yoko was going to Niseko to ski. She was flying there this evening from Haneda. I told her it sounded like fun, and tried to figure out what to say if asked what my plans were. But she didn’t. She was brooding over other issues.
‘I’m sorry if this is rude to ask,’ Yoko whispered as we squeezed into the lift to the office, ‘but I heard you were getting laid off. And that’s why you’re taking the course. Is that true?’
The lift doors closed. Well, that was it then. First Genzo and now Yoko. Did the whole company know I was on the verge of being fired? My horrible stats had probably not escaped notice – they were available to anyone working at Ways Recruiting – but surely getting laid off was supposed to be confidential?
‘They gave me a second chance,’ I told her, as I had Genzo.
‘I’m sure things will work out. There must be a lot of ups and downs in this business,’ she said to me consolingly, maybe more to reassure herself.
In reality, I had no excuses. The company was doing better than ever; she must have noticed. Personal records were being broken every day, champagne corks being popped right and left by a delighted Travolta. The AI revolution was around the corner, and a weak yen had led to a massive boom in the Japanese export sector, which was where our best customers happened to be. Ways was literally raking in the cash. I was basically the only one who hadn’t made a sale in the last quarter.
The lift accelerated up the glass shaft. The pit of my stomach dropped. Mildly dizzy again. People on the ground floor grew smaller and disappeared behind a swarm of steel beams. I swallowed hard and reached for the wooden handrail. All this rushing around would kill me one of these days.
‘It’ll be fine. In Japan you can’t just fire people like that. I used to work in a law office.’
Such an innocent child. She had so much to learn. Ways had a whole arsenal of weapons at their disposal if necessary. I didn’t tell her how they could push you out if the usual methods didn’t work. After all, it was only Yoko’s second week.
We parted at the entrance door. For a first meeting, Yoko’s goodbye was very warm. I must have made a poor impression, because she didn’t seem to believe I’d be back after the holidays (which, incidentally, would have been a perfectly reasonable assumption if it weren’t for my visa issues).
A very straightforward and ambitious girl, I noted to myself as I made my way to my desk. Both qualities were highly valued at Ways Recruiting. Her career was going to take off like a rocket. Look at how quickly and boldly she’d approached me. A real salesperson. She was probably looking for a mentor among us more experienced employees. Maybe even something more than that. It wasn’t uncommon for Ways employees to have sexual relationships. The Japanese women in admin were more or less in favour of it. When I got to my desk I began to contemplate getting into a relationship with Yoko. Experienced–inexperienced, older–younger, foreigner–Japanese; the power dynamic would definitely be to my advantage. I pictured myself receiving spontaneous blow jobs in the cleaning cupboard, magical taxi journeys after work to late-night Ducasse or Nobu in Akasaka. Then I remembered where I was. Three months left. The clock was ticking. Tick-tock, tick-tock. I didn’t have time for a relationship. But more importantly, I didn’t feel like having one.
I spent the rest of my morning becoming increasingly despondent. My inbox was overflowing with replies to a mass email I’d sent out the night before, in which I’d informed four thousand subscribers about the excellent job opening at Masuda Steel. In my haste to get home, however, I’d forgotten to deselect foreign nationalities from the recipient list (though I had excluded older people this time), and ninety per cent of the replies were from unemployed Indians. Despite its economic growth, the land of Gandhi and curry seemed to consist of an endless supply of unemployed engineers dreaming of a future abroad. Their prospects were bleak. At least in Japan. Indians were almost less viable here than older people. At least the latter spoke Japanese.
The afternoon was a little better. Most of my colleagues headed home early, and I was able to get a few things done before the long weekend. A recruiter always has to be thinking ahead, and weekends are for sourcing. I prepped by scheduling some mass emails and ads, and sent about a hundred personal messages to my contacts on LinkedIn.
As I was about to go home, Tanaka called. He wanted to know how it had gone with Masuda Steel. It hadn’t even been twenty-four hours since we’d last spoken. The man was truly desperate. He wasted twenty minutes of my time complaining about being discriminated against by every employer and recruiter out there. As a common courtesy, I promised to put in a good word for him. As if that would help. I had no control over how things worked.