Pick Language

Maxim Grigoriev

maxim-grigoriev

Maxim Grigoriev, born in 1980, is an author, critic and translator from Russian into Swedish. He was born in Moscow, Russia, where he grew up until he moved to Sweden as a teenager. He made his debut with a collection of short stories, Städer (Cities), which was awarded the esteemed Borås Tidning Prize for debut authors. In 2016, he published his first novel, Nu (Now). He regularly writes for the Swedish magazine Axess and for Svenska Dagbladet, the second largest newspaper in Sweden. Grigoriev has also translated Russian authors such as Olga Slavnikova and Venedikt Yerofeyev into Swedish. He has previously lived in Berlin and Porto but currently resides in Paris with his wife and their two children.

 

  • EUPL Year: 
    2021
  • EUPL Country: 

Winning Book

Europa (Europe)

When Nikita was 14 years old, he escaped from Moscow to Paris. Now he is a middle-aged man, overweight and exhausted. On the balcony of a stranger’s apartment in Nice, he stands looking out over the winter sea. Nina was his only friend. In the emigrant’s pessimistic consciousness, the timelines intertwine. The city becomes a mere memory. The romantic dream of a cosmopolitan Europe slowly falls apart, while the city of his childhood, Moscow, becomes increasingly attractive and shimmering. Maxim Grigoriev’s Europe is a new kind of novel about exile, a reckoning with nostalgia and homesickness. It is also a hate-filled hymn to the centuries-long history of Russian emigration, with the misanthropic graphomaniac, philosopher and failed terrorist Nina at its centre.

europa

Publishing House

Organisation: 
Albert Bonniers Förlag

Agent / Rights Director

Email Address: 
Representative: 
Maxim Gregoriev

Excerpt

Jag vet inte. Nu, trots regnet, står de sju fönstren uppslagna. En däven lukt slog emot mig när jag låste upp ytterdörren: en söt blandning av möbellack och blött virke, damm och mögel.

Det var ljust i hallen. Jag stängde den metallförstärkta dörren bakom mig och lade ifrån mig nycklarna på en smal byrå, bredvid en bunt brev och reklamblad. Ljuset kom strömmande genom glasrutorna på en dubbeldörr rakt framför entrén. Bakom dörrarna syntes ett rymligt rum med högt i tak och tre valvfönster. Fiskparkettens trianglar pekade ut mot strandpromenaden och havet. Kvällssolens gyllene parallellogram genomträngde det svävande dammet och skars av precis innan de nådde den motstående väggen. Mot väggen stod ett mörkt vitrinskåp. Mellan bokhyllan och fönstren fanns ett runt bord, också det i mörknat ekvirke, med tillhörande fyra stolar inskjutna under bordsskivan och en grön lampa i mitten. I övrigt var rummet tomt, och i de spröjsade rutorna lyste ett plågsamt azurblått intet.

Deux piéces, hade advokaten sagt. Jag lade ifrån mig attachéväskan på bordet och gick tillbaka till hallen. Den torra parketten kved under varje fotsteg. Till höger om entrédörren, eller till vänster när man kom in, låg köket. En liten korridor, med ytterligare två dörrar, vek av åt andra hållet.

I det andra, mindre rummet var fönsterluckorna igenskjutna. Det var ett hörnrum som också det vette mot strandpromenaden samt mot stentrappan utefter husets kortsida. Samma diagonala solstrimmor, men strimlade i punkter, löpte över golvet mot en stor gammal dubbelsäng, som om de strök över den. I hörnet mellan fönstren stod en stol; vid sängen: en byrå med en vit spetsduk. Det fanns ett gammaldags klädskåp i ljust lackerat trä, kanske teak. Vid sängens fotände låg en uppsättning prydligt hopvikta sänglakan, av plastförpackningen under dem att döma hämtade från en kemtvätt, vända diagonalt mot sängens rektangulära ruta, också de i samma vinkel som parketten och ljusstrålarna.

Jag tittade på sängen en kort stund, kände med handen på det tjocka vita bomullsöverkastet och gick sedan tillbaka till hallen.

När jag öppnade dörren mittemot sovrummet slog en frän och fuktig kyla emot mig tillsammans med en kvävande odör. Jag tog ett steg tillbaka.

Det var mörkt därinne.

Jag slog på ljusbrytaren, men ingenting hände. Jag plockade fram mobilen, lyste framför mig och genomfors av en rysning. I det kalla konstljuset, som träffade det bortre hörnet, framträdde ett badrum med väggar flagnade och deformerade under vita och grågröna mögelbölder. I hörnen och runt badkaret spred sig svartmögel. En vit byrå intill handfatet hade grånat under ett tunt lager av dammliknande mögelstråk. Spegelns övre del hade drabbats av kristallformationer som liknade grågrönt salt. Det smala fönstret mot ett ljuslöst luftschakt stod öppet.

Jag blev täppt i näsan och kände hur ögonen tårades och halsen blev torr.

Jag stängde dörren och hostade i ärmen; gick tillbaka till vardagsrummet och öppnade ett av dubbelfönstren.

De franska fönstren ledde ut till en smal men riktig balkong. Jag tog steget ut, lutade mig mot räcket och drog in den fuktiga, vidöppna havsluften. Med händerna mot balkongräcket, ljummet av kvällssolen, såg jag rakt ut över havet. Nere på den tomma Quai des États-Unis åkte en bil, och en man korsade bilvägen på diagonalen. En klarinettspelare höll på att packa ihop. Det var kväll i Nice, men fortfarande ljust; solen höll på att gå ner över flygplatsens avlägsna torn.

Balkongen var tom, med undantag för ett litet runt metallbord. I en vit crème fraîche-burk, fylld med jord, stod en före detta rosmarinplanta.

Jag gick in igen och öppnade alla de sju fönstren: med behagliga, gamla låsmekanismer, tunga beslag och handtag i vitmålad gjutjärn. Det blev ännu ljusare i rummen. På fönsterglasen syntes dammspår efter flera års regn.

Jag gick tillbaka till hallen och tittade in i badrummet. Till vänster om dörren stod ett gjutet badkar, med smidesfötter i form av lejontassar. Själva badkaret verkade ha skonats, men när jag lyste över det såg jag att väggen ovanför täcktes av en målning som föreställde en palm i olika nyanser av mörkgrönt. En stor mögelfläck, i konturerna av en luftballong, hade lagt sig över palmen.

Jag stängde dörren, kände efter att den gick igen ordentligt, och återvände till det stora rummet. Jag stod, rådvill i mitten av rummet, och såg på havet.

Fjärran inom mig, bortom min inre himmelsrand, kom en tyst våg av sorg svallande, och ebbade ut.

Jag vände mig om och tittade på vitrinskåpet, på rader av gula och grågula bokryggar bakom det gamla glaset som här och där förvrängde innanmätet.

Jag stod och betraktade dem, utan att tänka på någonting, med händerna i byxfickorna.

Plötsligt försvann ljusstrimmorna, som om någon hade dragit ner ljuset med en dimmer. Jag vände mig om mot fönstren. Solljuset återkom efter en kort stund, liksom en flykting beröring av ett barns fingrar, och försvann därefter för gott. Det drog kyligt från gatan.

Jag gick till köket. Också i det avstängda kylskåpet hade det bildats svartmögel, men ingenting ruttnade; det enda som fanns kvar var en halvtom flaska ukrainskt dessertvin i dörrhyllan. Jag gick till hallen igen, och identifierade genast ett svart elskåp med uråldriga säkringar. När jag samlat mod och dragit upp strömbrytaren – den bjöd lite motstånd, som en gammal mekanisk leksak som måste vevas upp – hördes kylskåpets yrvakna brummande från köket och i den redan ljusa salongen lyste den gröna runda bibliotekslampan.

Jag hällde upp vinet och gick tillbaka till vardagsrummet, drog ut stolen närmast fönstret, slog mig ner med ryggen mot havet och tittade ner i bordet.

Framför mig stod vitrinskåpet, fyllt med vita, beigea och grå bokryggar.

En frisk, kylig vind blåste då och då in från de öppna fönstren och strök mig över nacken.

Jag satt en stund, med händerna på bordsytan och det lilla glaset framför mig.

Rummet höll på att fyllas av hav och bensin, höstlöv och kyla.

Jag gick ut på balkongen igen och vände ansiktet mot den mjuka havsbrisen. Den slog emot kinderna, vidrörde läpparna. Den lena höstvindpusten strök mig över ansiktet och den mjuka, rena kylan fyllde lungorna.

Jag såg ut över havet och molnen, slöt ögonen, tittade ut igen.

Det var den fjortonde november.

Det höll på att dra ihop sig till regn.

Contact Details